Som om jag vore fantastisk

Titel: Som om jag vore fantastisk
Författare: Sofia Nordin
Serie: Del 3
Antal sidor: 189
Förlag: Rabén & Sjögren
Utgivningsår: 2015

Kan tex köpas här: Adlibris Bokus

Tack till Rabén & Sjögren för recensionsexemplaret! 

En mystisk feber har dödat större delen av mänskligheten. Samhället har brutit samman och Ella är en av de få som överlevt.

Tillsammans med Nora letar hon efter andra överlevare. Det måste väl finnas fler människor som har klarat sig undan febern? Men resan blir inte det fantastiska äventyr och segertåg de hoppats på.

Som om jag vore fantastisk är den spännande, fristående fortsättningen på kritikerrosade En sekund i taget och Spring så fort du kan. Sofia Nordin beskriver en postapokalyptisk verklighet där ingenting är som det brukar, samtidigt som de få människor som finns kvar har precis samma känslor och tankar som du och jag.

Som om jag vore fantastisk är tredje delen i Sofia Nordins postapokalyptiska serie om överlevnad, vänskap och kärlek. De tre böckerna i serien räknas som fristående, men efter att ha sträckläst allihop måste jag ändå säga att jag tycker att de borde läsas i ordning. De hänger trots allt ihop väldigt mycket för att vara fristående böcker. På ett positivt sätt! Och de passar alldeles utomordentligt för sträckläsning. 

I den här boken är det Ella som tar över berättarrollen och trots att hon varit den karaktär jag tyckt minst om fastnar jag direkt för hennes berättarröst. Den känns så väldigt mycket Ella. Jag tycker verkligen att Nordin har lyckats alldeles förträffligt bra med berättarrösterna genom hela serien. Språket är enkelt, träffsäkert och känns sådär precis lagom talspråkligt och tonårsaktigt. Aldrig överdrivet. Aldrig tråkigt. Det känns verkligen som att man befinner sig inne i karaktärens huvud, delar hens tankar och känslor. Berättarformatet är troligtvis den största anledningen till varför allt känns så läskigt verkligt och nära. 

Ella är en himla komplex karaktär. Ena stunden tycker jag att att hon är alldeles fantastisk, för att hon är sådär härligt spontan, säger vad hon tycker och hela tiden längtar efter mer. Mer, mer, mer. Hon är tvåhundra procent när alla andra är mindre än femtio. Andra stunder retar jag ihjäl mig på henne för precis samma saker. Hon kan vara så fruktansvärt egoistisk och känslokall. Som ett litet barn som tror att hela universum kretsar runt henne. Som bara vill ha, ha och ha, men som inte har förstått att det inte fungerar så i längden. Att man måste ge någonting tillbaka också, annars finns det till slut ingen kvar att få någonting av. När jag blir som mest irriterad på henne får jag påminna mig om att hon bara är fjorton år. Det vore helt ologiskt om hon var helt perfekt, utan fel och brister. Hon utvecklas dessutom hela tiden och är medveten om sina brister. Hon försöker ändra sig, men felfri blir man ju aldrig. Så, istället för att bli tokig på allt dumt Ella gör, beundrar jag Nordin för att ha skapat en karaktär som känns så äkta. En karaktär som får vara både fantastisk och hemsk samtidigt. En karaktär som får vara som människor är, helt enkelt. 

Precis som de tidigare delarna får den här boken mig verkligen att tänka till. Vad skulle jag själv gjort i samma situation? Skulle jag vara den som tog tag i saker och försökte komma på det bästa sättet att överleva på? Eller skulle jag vara den som bara lade mig ner i en gråtande hög på marken och gav upp? Skulle jag låsa in mig i min ensamhet någonstans, eller skulle jag våga mig iväg och leta efter fler överlevare? Det är verkligen en hemsk verklighet som Nordin skildrar och jag älskar att hon inte har slängt in några zombies eller något annat övernaturligt för att bre på det hela. Det är obehagligt redan som det är. Mer obehagligt till och med eftersom det känns så realistiskt, så väldigt, väldigt nära. 

Det finns så väldigt mycket mer jag skulle vilja skriva och så väldigt mycket som jag skulle vilja diskutera, men samtidigt vill jag inte förstöra läsupplevelsen för alla er som fortfarande inte läst serien. Precis som med nästan alla andra böcker är det bäst att börja läsa utan att egentligen riktigt veta vad som väntar. Jag avslutar därför med att säga att jag tycker att alla som är det minsta lilla nyfikna och som vill ha postapokalyps, spänning, himlastormande känslor och en skrämmande realistisk historia, borde plocka upp och sträckläsa serien nu på en gång. Jag har utan tvekan hittat en ny favorit och väntar med spänning på fler delar. För en fortsättning hoppas jag verkligen att det kommer. Helst flera... 

Favoritcitat

"Alltid samma sak. Ella-två-hundra-procent. Ella-tusen-procent. Alldeles för jävla mycket Ella. Men vad skulle jag vara istället? För lite? Halv-Ella?"

//Frida