Välkommen till LA, baby

Titel: Välkommen till LA, baby

Författare: Moa Eriksson Sandberg

Serie:  -

Antal sidor: 212

Förlag: Rabén & Sjögren

Utgivningsår: 2014

Kan tex köpas här: Adlibris | Bokus

Doris lever i skuggan av en sorg. Hon söker bekräftelse i andra och har svårt att stå ut med sitt eget sällskap, att ta plats. Tillsammans med bästa kompisen Ottilia har hon tagit paus från universitetsstudierna för att åka iväg på drömresan till San Francisco. Där ska de hänga på stimmiga barer och mysiga antikvariat, lära känna hundögda poeter och sångare i indieband.

Hemma i Sverige finns Niklas, killen som Doris är i det närmaste besatt av. Han vill inte ha henne, vilket bara gör honom ännu mer intressant. I San Francisco ska Doris förvandlas, bli någon annan. Någon som golvar Niklas, får honom att fatta!

Men drömresan blir en mardrömsresa när Ottilias självcentrerade pojkvän dyker upp. Helt plötsligt står Doris ensam i en främmande stad. Hon har en kompis i Los Angeles som hon kan bo hos ett tag. Kanske är det där den stora förvandlingen ska ske?

Välkommen till LA, baby låter på beskrivningen, både till handling och språk, ganska lik Emmy Abrahamsons Only väg is upp-serie, och eftersom jag gillar den sistnämnda skarpt kände jag att Välkommen till LA, baby nog kunde falla mig i smaken. Tyvärr levde den inte alls upp till de, kanske alldeles för höga förväntningar, jag hade. Jag saknade den lättsamma tonen, härliga språket och skratta-rakt-ut-scenerna som jag älskade med Only väg is upp. Kanske är det lite väl hårt att jämföra två helt olika böcker, som egentligen inte har med varandra att göra, men det var lite av en omöjlighet att inte jämföra eftersom jag redan från början fått känslan av att de två böckerna skulle vara lika. 

Boken är på långa vägar inte dålig, bara inte vad jag hade väntat eller önskat mig. Eftersom jag väntat mig något ganska lättsamt och roligt, fastnar jag inte för den lite mörkare tonen, och tyvärr hamnar de roligare partierna på helt fel ställen och ja, det blir inte bra helt enkelt. Det är svårt att hitta den perfekta blandningen mellan det tunga och lättsamma, och här fungerade det tyvärr inte alls. Synd, eftersom jag vanligtvis verkligen uppskattar just blandningen. 

Karaktärerna gjorde mig alla smått galen, men jag tycker faktiskt att det är just det som gör att boken går från helt okej till bra. Visst är det smått enerverande med jobbiga karaktärer, men det visar faktiskt att författaren är väldigt bra på att skapa karaktärer som verkligen får dig att känna. Vilken känsla spelar egentligen ingen roll - bara man känner något. Så eloge till Sandberg för det fina karaktärsskapandet. Hon har verkligen lyckats med att göra dem realistiska och trovärdiga, om än kanske en gnutta överdrivna för att få fram budskapet på bästa sätt. 

Doris bästa vän, Ottilia, är den som går mig på nerverna mest. Jag klarar inte av människor, som så fort de skaffar pojkvän/flickvän, släpper allt annat och låter hela sina liv helt kretsa kring honom eller henne. Det kan omöjligt vara hälsosamt. Och inte alls särskilt roligt för alla oss andra, som hamnar utanför den lilla cirkeln. Om jag någonsin skulle börja bete mig som Ottilia hoppas jag av hela mitt hjärta att någon säger ifrån, för jag vill absolut inte fastna i ett förhållande som gör att jag försummar vänner, familj, drömmar och ja, allt det där som också måste finnas i livet. Kan det verkligen vara så svårt att hitta en balans? Ottilia ska dessutom bara vara borta i sex veckor och kan man inte vara ifrån varandra den tiden, kanske man borde fundera på om man borde vara tillsammans över huvud taget? Visst kommer man att sakna varandra, men det är bra att sakna ibland! Och man är så mycket starkare när man väl tagit sig igenom det.

Ottilias pojkvän, Hampus, vill jag knappt inte ens nämna. Usch, för honom. Världens mest egoistiske person. Visst kan det tyckas gulligt att han reser över halva jorden för att få träffa sin flickvän, men sättet han gör det på är bara fel, fel, fel. Nä, Hampus är verkligen ingen favorit hos mig. Att han ska föreställa tjugosex år men beter sig som en treåring gör inte saken bättre.

Reseaspekten i boken är, bredvid karaktärerna, det som jag gillar mest med boken. Jag älskar att få läsa om personer som reser och få uppleva nya platser tillsammans med dem. Doris besöker många spännande platser både i San Francisco och LA och man får verkligen lust att ta första bästa flyg till USA och uppleva allt själv.

Sammanfattat är Välkommen till LA, baby en underhållande bok som innehåller både lite både mörkare och allvarliga partier, blandat med humor och glädje. Reseaspekten och de trovärdiga, om än enerverande karaktärerna, lyfter den annars ganska platta historien. Gillar du böcker som innehåller resor, uppskattar när karaktärer får dig att känna och inte måste ha en superspännande och fängslande handling, tror jag att den här boken kan passa. Mina höga förväntningarna förstörde nog läsning en aning, så jag är helt säkert på att det finns många andra som skulle uppskatta boken mycket mer än jag gjorde. 

//Frida