Miss Peregrines hem för besynnerliga barn

Titel: Miss Peregrines hem för besynnerliga barn
Författare: Ransom Riggs
Serie: Miss Peregrines hem för besynnerliga barn, #1
Antal sidor: 379
Förlag: Rabén & Sjögren
Utgivningsår: 2014

Kan tex köpas här: Adlibris | Bokus

En ödslig ö.
Ett övergivet barnhem.
Och en samling märkliga fotografier...

Skrönorna om barnen med märkliga förmågor är bedrägliga minnen från hans farfars barndom, och samlingen med sepiatonade fotografier är såklart bara ett av farfars alla påhitt. Men omständigheterna kring farfaderns död tar Jacob till en avlägsen ö utanför Wales kust och till de fallfärdiga ruinerna av Miss Peregrines hem för underliga barn.

Bland dess övergivna rum och ekande korridorer kan Jacob inte motstå en djupdykning i sin farfars förflutna och snart inser han att barnen i huset kan ha funnits i verkligheten. Att de måste ha varit mer än bara märkliga - kanske till och med farliga - och att de inte skeppades iväg till en enslig ö helt utan anledning. Men framförallt står det klart: De underliga barnen kan fortfarande vara vid liv.

Miss Peregrines hem för besynnerliga barn har länge funnits på min att-läsa-lista, men mer på grund av hype än egentlig vilja att läsa den. Men så i samband med släppet av den andra boken, Spökstaden, kände jag plötsligt att jag verkligen ville läsa den. Jag väntade mig en kuslig och lite småspännande bok, men jag fick mycket mer än så. Spänningen och kusligheten fanns där, men framförallt fick jag en otroligt unik och mysig berättelse med väldigt mycket hjärta. Åh, vad jag tycker om den! Det är otroligt roligt när böcker lyckas överträffa ens förväntningar och överraska en på ett positivt sätt, och Miss Peregrines lyckades med båda. 

Boken inleds med en väldigt fin prolog och från den tycker jag, utöver en lite långsam startsträcka, att det bara blir bättre och bättre. Jacobs resa är verkligen omvälvande, och det är så spännande att få följa med på den. Mysteriet kring Jacobs farfar och de besynnerliga barnen är upplagt på ett väldigt snyggt sätt och det blir aldrig en tråkig stund. Det är varken för uppenbart eller för svårt, utan sådär utomordentligt lagom. Jag som är lättskrämd och håller största möjliga avstånd till alla sorters skräckböcker/filmer, var lite rädd för att boken skulle skrämma halvt ihjäl mig, men jag kan glatt meddela att det här inte alls är den typen av skräckbok. Jag skulle faktiskt inte vilja kalla den skräckbok över huvud taget. Visst ligger det en härligt kuslig stämningen över hela boken, men den är snarare besynnerlig (passande nog) än läskig, och det passar mig perfekt. 

De gamla fotografierna som finns utspridda lite här och var är faktiskt det som jag tycker är obehagligast med boken. Jag har aldrig tyckt om gamla, mystiska fotografier och det var flera gånger jag fick hålla över bilderna för att kunna fortsätta att läsa. Även om Riggs historia kring bilderna inte är obehaglig, kan jag inte låta bli att fundera över vilka kusliga och hemska historier som egentligen döljer sig bakom bilderna. Visst ser det mesta ganska manipulerat ut, men min hjärna slutar fungera logiskt när jag tittar på gamla fotografier. Nu låter det som att jag verkligen inte tycker om att det finns bilder i boken, men så är inte fallet. Visst tycker jag att de är obehagliga, men de är fortfarande ett fantastiskt inslag i boken. De behövs för att göra den komplett. 

Det är ganska tydligt att Riggs har byggt historien utifrån fotografierna och inte tvärtom, men jag tycker faktiskt inte att det gör något.  Han har lyckats väldigt bra med att skapa en spännande, intressant och framförallt sammanhängande historia utifrån några få utvalda fotografier, som i princip helt saknar koppling.  Jag tycker också om att han valt att bygga en mer mysig än skrämmande historia kring bilderna, eftersom de i sig själva är så obehagliga. Det blir lite lättare att titta på dem med Riggs berättelse i huvudet, men de är självklart fortfarande kusligt. På ett bra sätt. 

Huvudpersonen Jacob är tyvärr den som utgör bokens största svaghet. Han känns ofärdig på något konstigt sätt. Jag älskar att läsa om hans upplevelser, men jag känner aldrig någon koppling till honom som karaktär, vilket är lite synd. De andra karaktärerna däremot är väldigt intressanta. Framförallt de besynnerliga barnen och Miss Peregrine själv, vilket till stor del självklart beror på den mystik som omger dem. I vilket fall tycker jag att det är väldigt fascinerande att läsa om dem och deras historia. Emma är min klara favorit eftersom hon är så livfull, envis och alltid gör sitt yttersta för att hjälpa sina vänner.  

Miss Peregrines hem för besynnerliga barn är sammanfattat en spännande och mysig bladvändare, som med sin kusliga stämning, fängslande historia och intressanta karaktärer, är nästintill omöjlig att lägga ifrån sig. Jag rekommenderar den till alla som vill läsa något som sticker ut ur mängden och som det verkligen känns att det lagts ner mycket tid på. Tycker man dessutom om kusliga bilder är det bara ett plus. Själv ser jag otroligt mycket fram emot att läsa dess uppföljare för jag är definitiv inte redo att lämna Jacob och de besynnerliga barnen än. 

//Frida