Den spruckna planeten

Titel: Den spruckna planeten
Författare: Ingrid Remvall
Serie: Prismagalaxen, #3
Antal sidor: 261
Förlag: Telegram Förlag
Utgivningsår: 2014

Kan tex köpas här: Adlibris Bokus

Tack till Ingrid Remvall för recensionsexemplaret!

Nova återser gamla vänner och hitttar nya. Samtidigt som hon får vara med att utforskar en ny planet får hon möjligheten att återse sin pappa som under falskt namn är med på resan. En inte lika efterlängtad pappa, Tims pappa, Översten, är också inbjuden. Har han verkligen minnesförlust eller försöker han än en gång lura Nova och hennes vänner.

Vilka är den andra gruppen som utforskar planeten, som alltid ligger ett steg före, och vad är deras uppdrag? Varför finns den undersköna och universumsberömda filmstjärnan DeAnna med dem?

Frågorna hopar sig och blandas med en spännande upptäcksresa bland fantastiska och skrämmande varelser. Elder, som Nova är kär i, finns med på resan. Men det är inte lätt när ens pappa följer varje steg man tar.

Den spruckna planeten är den tredje och sista delen i sci-fi/fantasy-serien som handlar om flickan Noras rymdäventyr i Prismagalaxen. Jag har själv inte läst varken första eller andra boken i serien, utan kastade mig rakt in i det sista äventyret, men eftersom delarna, av vad jag har förstått, är relativt fristående, fungerade det ganska bra ändå. Men jag rekommenderar er ändå, om ni har möjlighet, att läsa dem i ordning för att få ut så mycket av historien som möjligt och för att undvika spoilers. 

Serien riktar sig till 9-12 och det märks ganska tydligt, speciellt på språket. Tyvärr hade jag väldigt svårt för att komma in i boken på grund av det. Språket kändes avlägset och konstlat, men troligtvis beror det mer på att jag själv är betydligt äldre än den tilltänkta målgruppen, än på språket i sig. Jag har nämligen ingen aning om hur barn i den åldern pratar idag och uttryck och slang som kändes främmande för mig, upplevs säkert inte alls så av de som hör till huvudmålgruppen. Så, det som jag upplevde som konstlat, känns säkert äkta och naturligt för någon annan. Att språket är anpassat till den målgrupp som boken är ritad till är ju egentligen något positivt.

Historien är också den anpassad efter målgruppen och som tjugoåring tycker jag att allt löser sig lite väl enkelt, men bortsett från det tycker jag att historien är bra. Tempot är högt och det händer något precis hela tiden. Det är dessutom superintressant med all ny, häftig teknologi som Nora och de andra får använda sig av medan de utforskar planeten. Jag fastnade aldrig för någon speciell karaktär, men alla känns trovärdiga och jag gillar det breda persongalleriet. 

Nu till det som jag verkligen uppskattar med boken - världen! Prismagalaxen innehåller verkligen allt som man kan önska sig - häftiga planeter som ska upptäckas, intressanta växter med alla möjliga slags egenskaper och spännande och originella varelser. Det är så himla, himla bra och jag vill veta allt om allt. Jag älskar att befinna mig i Prismagalaxen och upptäcka allt tillsammans med karaktärerna. Det är extra roligt att allt känns så nyskapande - inte några gamla stereotypa varelser här inte! 

I e-boksversionen som jag läste finns även det roliga tillägget med illustrationer skapade av läsare. Hela 647 stycken för att vara exakt. I början av varje kapitel finns namnet på en karaktär/varelse och trycker man på namnet kommer man direkt till illustrationerna av just den karaktären/varelsen. En väldigt rolig idé måste jag säga och det var väldigt trevligt att titta igenom alla bilderna och se hur olika läsare tänkt sig att varelserna såg ut. Rekommenderar därför e-boksversionen om man tycker om illustrationer som komplement till berättelsen. 

Jag kan tycka att det är lite synd att mitt tioåriga jag inte fick chansen att läsa den här boken, eftersom jag tror att jag hade älskat den då. Nu stannar det vid "tycker om". Jag är däremot tvärsäker på att alla nio till tolvåringarna som tycker om sci-fi, mystiska planeter, spännande varelser och äventyr kommer att tycka väldigt mycket om den här boken.

Favoritcitat

"Varför tyckte alla att han var ett välartat geni, han var inget annat än en skenhelig slemklump."

//Frida